Brinnande blommor och rå fisk

Min sista helg i Oita är till ända, om tre dagar åker jag härifrån. Jag får skjuts till stationen av en av läkarstudenterna på onsdag eftermiddag, och tar tåget till Fukuoka. Där hämtar Tomoko-san, Itarus fru, mig (Itaru har åkt till Mongoliet för att jaga (!)). Jag ska sova hos dem på onsdag kväll, sedan skjutsar Tomoko mig till flygplatsen på torsdag morgon. In i det sista bärs jag fram som en prinsessa på ärten av den japanska vänligheten.

Sista veckan har gått fort, och kuliminerade i fredags när jag, Rie (a.k.a Hasegawa-sensei) och hennes kompis, en urolog vid namn Narimatsu-sensei (a.k.a Nari), gick ut på en isakaya. I Oita är de väldigt stolta över sin fisk, och Rie hade lovat att bjuda mig på sushi. Nari som är något av en finsmakare hade bokat bord på nämnda isakaya. Det blev ingen sushi, men desto mer sashimi. Sjöborre, lax, buri, tai och bläckfisk. Samt makrill, som i Oita är så färsk att de inte behöver lägga den i vinäger, som man gör i Tokyo för att döda de parasiter som snabbt flyttar in annars.

Till sashimin intogs ett antal glas sho-chu, vilket kan göra vem som helst lite vimsig, och för två heltidsarbetande japanska läkare som jobbat 70 h var senaste veckan (Rie hade precis gått av ett 24-timmarsskift) var det som dynamit. Det var bara att hänga med i svängarna när Nari tog med oss till nästa anhalt, stans bästa Gyoza-bar, (som även serverade öl…) och sedan till hans stammisställe, en tjusig bar med en ännu tjusigare gammal bartender. Där råkade jag efter ett antal cocktails nämna att jag denna gång ännu inte fått tillfälle att ägna mig åt min japanska favoritaktivitet (efter att äta), nämligen karaoke. Genast ringdes förstärkning in i form av en yngre kollega som tydligen ansågs passa för ändamålet, och när ytterligare ett antal drinkar hade försänkts gick/vinglade vi fyra vidare till ett karaoke-ställe. Där fick jag utlopp för de senaste årens samlade längtan efter att sjunga i en mikrofon i ett mörkt rum med en TV-skärm, och hade dessutom äran att höra mina japanska vänner (kanske världens mest omusikaliska folkslag) gå loss på låtar ur den japanska popmusikskatten…

På lördagen hade jag stämt träff med Thomas och Sonoka (Thomas är ordförande för IFMSA i Oita, och heter egentligen något annat, men antar detta namn för att underlätta för utlänningar som mig:-). Som tur var skulle vi inte ses förrän på eftermiddagen, så jag hann repa mig lite från fredagens bravader. Vi åkte till Beppu, en stad som ligger strax bredvid Oita och är omåttligt känd för sina många onsen som har olika färger på grund av mineraler i bergrunden. Där åt vi lunch, och sedan besökte vi en av källorna, som hade mjölkvitt vatten på grund av kalktillblandning. En lagom ansträngande aktivitet en dag som denna…

Efteråt fick jag en liten stunds respit hemma, innan Thomas kom tillbaka och hämtade mig för att åka till kvällens hanabi-matsuri. Med sig hade han en väninna som hade en extra yukata med sig som hon klädde mig i.

Så var det dags för mig att för första gången beskåda hanabi, vilket betyder blom-eld. Varje ärbar Japansk stad arrangerar detta en gång per sommar, och då dyker dess invånare upp iklädda yukatas, äter friterad kyckling (KFC har en speciell Hanabi-meny!) och applåderar. Det var verkligen supermysigt, och jag var lite ledsen när jag var tvungen att avslöja för min värd och hans vänner (till deras storögda förvåning) att vi har fyrverkerier i mitt hemland också.

Idag sken solen från en blå himmel när jag vaknade, och jag satte mig på cykeln för att bege mig till stranden, där lite av den solbränna som jag skrubbat av mig i diverse onsen skulle återerövras. Som den födda upptäckare jag är bestämde jag mig i Columbus anda för att pröva en ny väg till stranden. När jag en timme senare, i 35-gradig värme, hade lett cykeln uppför ett berg, utan att vara riktigt säker på att de kanji jag såg på vägskyltarna verkligen betydde det jag hoppades att de betydde, var jag ganska tacksam när blått hav helt plötsligt uppenbarade sig långt nedanför mig genom en glipa i djungeln. Innan dagen var slut hade jag även nått mitt mål, och mer därtill. Jag var knallröd från topp till två. Av någon anledning hade jag inte kommit på att solkräm kan vara en bra idé på en strand i närheten av ekvatorn…

Toalettetikett

Japanska toaletter har alltid varit en kalla till fascination for mig, och nu, manga ar efter att jag forsta gangen rakade traska ut ur en toalett fortfarande iford toalett-tofflorna, kanner jag att jag borjar komma svaren pa dess gator lite narmare. Eller langre ifran, beroende pa hur man ser det.

Jag har t.ex for forsta gangen anvant spolljudet. De flesta toaletter ar utrustade med den behandiga knappen som satter igang hogtalare med ett artificiellt spolljud, vars syfte ar att dranka diverse ljud man sjalv astadkommer. Jag har dock inte sjalv kommit mig for att trycka pa den forran haromdagen, nar jag kom at den av misstag.

Nar jag nu har blivit bekant med ljudet kan jag knappt halla mig for skratt nar jag besoker damernas. Ljudet ar namligen latt urskiljbart fran en akta spolning, och doljer dessutom inte sarskilt effektivt ljudet av efterfoljande aktiviteter. For mig framstar det mer som en "hej har kommer jag och ska tomma blasan/tarmen"-signal. Efter nagra uppmarksamma minuter pa en damtoalett inser man snabbt att ljudet anvands flitigt. Jag hade trott att det bara var pinsamma ljud, fram for allt orsakade av nr 2 som behovde doljas, men tydligen ar det pinsamt att kissa ocksa. There you go.

Japanska toaletter finns i tva utforanden, och pa t.ex varuhus och sjukhus kan man ofta valja mellan de bada. Det ena ar "western style" och det andra forstas "japanskt". De japanska toaletterna foredras av manga eftersom de anses vara mer hygieniska. De ar av "hal i golvet"-modell, ibland med en praktisk modifikation i form av ett handtag. Aven om de inte inbjuder till nagra langvariga toalettbesok fyllda av kontemplation ar de ur praktisk synvinkel ganska fornuftiga, nar man val utvecklat de nodvandiga vadmusklerna.

"Western-style" toaletterna later av namnet att doma kanske paskina att det skulle foreligga slaktskap med de vanliga vasterlandska porslinskopparna. En narmare jamforelse ar val snarare nagon slags rymdskepp. Ena armstodet ar namligen utrustad med en fjarrkontroll som for tankarna till Startrek. Med hjalp av denna styr du, forrutom spolljudet (som ibland finns i flera varianter) olika bide-funktioner. Du kan spola, spruta och fona din bakdel ren, framifran och bak, uppifran och ned.

Inte heller denna toalettegenskap har jag utnyttjat sarskilt mycket, efter en forsta obehaglig upplevelse nar jag pa mafa tryckte pa de roliga knapparna for lange sedan. Jag uppmuntrade dock min syster att prova nar hon halsade pa, vilket fick henne att gallskrika inne pa Shinjuku-stationens offentliga toalett. Nu har jag under lugna former, och efter noggrant studium av de kanji som beskriver knapparnas funktion, forsiktigt provat denna spannande hygien-form, med ganska positivt resultat.

Lunchrasten ar slut, sa jag hinner tyvarr inte dela med mig utav fler av mina toalettreflektioner for jag ska ga och titta ner i en bukhala.

Kanske ska papeka att jag inte tagit bilderna sjalv. Jag tar inte med mig kameran in pa toaletten. Da skulle jag i folks ogon forvandlas permanent fran "den konstiga utlanningen" till "den komplett galna utlanningen"

Ostron, kolsyra och vänlighet

En vecka passerade pa ett ogonblick, och inneholl mer an jag kan beratta pa den timme det kommer ta att skriva det har. Under dagarna har jag tittat ratt ner i stillastaende hjartan, sett schitzofrena patienter el-chockas upp ur katatoni och kikat ner i fiberskop pa en lunga som tomts pa luft. Pa kvallarna har diverse doktorer bjudit mig pa sa god mat att jag angrar varje maltid jag intagit nagon annanstans an i det har landet. Nagonsin.

For att ta ett exempel gick mitt "wercome-paati" av stapeln i torsdags pa en koreansk restaurang. Det kan ha varit den godaste yaku-niku jag nagonsin atit (den fick raskt sin motstandare i lordagens tradgardsbarbeque, aterkommer till den). Tunna skivor kott melerade med fett som man grillar vid bordet, doppar i en makalos sas, och ater tills man spricker. Allt under livlig, (alkohol-understodd) konversation med nagra av de 22 narkoslakare som beordrats dit av sin chef/kommit for att de tycker om mig.

Helgen kom, och sa min utlovade tur till havet med Ryuji, en av lakarna, och hans familj. Nar han fick hora om min cykeltur till stranden, och min (for Japanerna tydligen ganska obegripliga) lust att bada i havet, lovade han mig att han skulle ta med mig till en fin strand. Det gjorde han, och pa kopet fick jag traffa hans 37 kg tunga Golden Retriever och hans tva dottrar, 10 manader och 2 ar gamla. Allesammans (med hans fru vid ratten) akte vi ivag i enligt Ryuji sjalv "Japans kanske storsta bil" med barn och hundar springandes fritt i kupen.

Efter badet stannade vi till vid en liten bod (fast egentligen liknade det mer ett garage) och kopte hummer och ostron (jag fick smaka av ett, kanske forsta och sista gangen jag ater ostron i ett garage) varefter vi akte vi hem till Ryujis foraldrar dar grillen stod tand i tradgarden, (och Ryujis pappa hade printat ut en svensk flagga). Pa grillen placerades hummern, ett och annat ostron, och mer av det dar fantastiska kottet. En del av harligheterna hamnade i min mage, tillsammans med forsvarliga mangder "umeshu" - ett starkt plommonvin som jag vid nagot tillfalle rakat utveckla en besatthet av. En del hamnade pa grasmattan, tack vare Mi-chan, som satt i mitt kna och ovade sina motoriska fardigheter.

Dagen darpa var sondag, och kl 11 tutade Itaru-san med familj pa uppfarten utanfor min lagenhet. De kom fran Fukuoka for att halsa pa, och vi styrde Itarus gamla bil mot bergen innanfor Oita, dar nagra av Japans mest kanda varma kallor, "onsen" ligger. Nu rakade det ju vara 35 grader varmt, och aven om det ar svalare (som i Sverige, enligt Itaru) i bergen, var det ingen som var sa sugen att satta sig i en 40-gradig bassang mitt pa dagen. Chi-chan, 6 ar, forslog att vi skulle aka till "tsumetai onsen", direkt oversatt "kalla heta kallor". Istallet agnade vi nagra timmar at att kora runt pa vackra Kyushu (aven denna gang med barn balteslost runthoppande i baksatet), ata lunch, ga pa museum och lata namnda barn bada i en kall back som rann ner fran en rykande vulkan. Pa sen-eftermiddagen anlande vi till Nagayu, dar vi sankte ner vara kroppar i vatten som pa grund av nagot naturligt fenomen jag inte undersokte narmare inneholl kolsyra. Sa nar man suttit stilla en stund var man tackt av sma bubblor. Otroligt avslappnande faktiskt, sarskilt med tanke pa att det hela skedde i sallskap med en 4 och en 6-aring.

Nu ska jag sluta skriva, ladda upp alldeles for manga bilder, ga hem och ata tofu och angra alla framtida kvallar jag inte kommer kunna gora det.

I underlandet

Sa ofta nar jag vistas i det har landet far jag kanslan av att allting ar upponer. Saker ar annorlunda pa ett sa fundamentalt vis att det ar svart att beskriva. Halva tiden kanns det faktiskt som att man ar pa en annan planet, men en annu mer passande metafor slog mig haromdagen. Det ar helt enkelt ett exempel pa kulturhistoriens "Sliding doors", ni vet den dar filmen med Gwyneth Paltrow dar tva parallella universum oppnar sig. Om hon bara hade hunnit det dar taget, hade allting darefter blivit annorlunda. Bakom kulturskillnaderna mellan Japan och resten av varlden finns kanske ett oandligt antal "om". Men det ar fascinerande att tanka sig att man skulle kunna hitta en eller ett par omstandigheter, ur vilka man kan harleda allt underbart galet och genialt som Japanerna gor pa sitt eget satt.

Igar cyklade jag till stranden for forsta gangen. Jag onskar att jag hade en bild pa mig sjalv dar jag trampade fram pa min japanska cykel. For alla som har sett nagon cykla i Japan vet att det ar nagot helt annat an hemma i Sverige. Japanerna cyklar namligen med bojda ben, som om cyklarna ar tva nummer for sma. Sa nar jag hade hojt sadeln pa min cykel till max, kunde jag fortfarande inte stracka ut benen mer an till ca 120 graders vinkel. Varfor har jag fortfarande inte lyckats komma pa, men det ar inte sarskilt bekvamt kan jag saga. Speciellt inte nar man ska cykla 2 mil.


Jag gav mig i alla fall ivag vid 17-tiden igar. Solen stod ganska lagt pa himlen, och risfalten var nastan sjalvlysande. Pa vagen passerade jag tradgardsland som dignade av vattenmelon, aubergine och saker jag inte vet namnet pa. Har och dar ett tempel, med stenbuddhor iforda roda halsdukar utanfor. Det finns manga adjektiv jag anvander oftare for att beskriva Japan med, men den har kvallen var det verkligen vackert.


Efter en timme kom jag fram till stranden, helt sjoblot av svett (det var 28 grader varmt), och fick min beloning i form av ett dopp i Stilla Havet. Stranden ar ett kort avbrott i den oandliga stracka betongarmering som utgor en stor del av Kyushus stilla havs-kust, och utsikten skyms delvis av en konstgjord o. Ibland kan man ha lite svart att smalta Japanernas totalt oromantiska installning till sin natur, aven om man vet att den har sin grund i tsunamis, taifus och andra fenomen som vi bara hor om pa nyheterna. Men den har kvallen hade jag stranden nastan for mig sjalv, havet hade samma temperatur som luften, och om jag slappnade av sa lyfte det salta vattnet hela min vikt och jag kunde ligga och titta upp pa en bla himmel.


Jag har glomt att beratta om helgens tur till Oitas storsta turistattraktion, Mt Takasaki. Yasu tog med mig dit i lordags, och lat mig stifta bekantskap med en av varldens storsta kolonier av makaki-apor. De lever i tre stora grupper pa berget, som ar nationalpark, och en av grupperna later sig matas i ett omrade dar turister kan fa sitt lystmate av sota apor. Juni-Augusti ar bebis-sasong. Behover jag saga nagot mer?

En bra kvall for mord

Iforrgarkvall kom Yasu, en av lakarstudenterna i mitt entourage, forbi min lagenhet. Med sig hade en stor kasse med laskburkar. "De har hade jag hemma, varsagod."

Sedan fragade han om jag trivdes i lagenheten. Jag var da tvungen att medge att ljudet av mina rumskamrater Gokiburi-tachi som sprang over golvet holl mig vaken pa kvallarna. Och att jag inte hade vagat tomma soporna eftersom jag horde mystiska ljud innifran pasen. "Aah" sa han. "Jag vet vad du behover". En kvart senare var vi tillbaka i lagenheten bevapnade med en liten aluminiumburk. Jag sa adjo till mina vanner, och Yasu oppnade locket pa burken varvid en strimma rok steg upp och borjade segla mot taket. Da laste vi om oss, och akte till en restaurang och at ome-raisu (ris i omelett).

Tva timmar senare var vi tillbaka (da hade Yasu dessutom fixat en cykel till mig som vi baxade ut ur bagageluckan). Nar vi oppnade dorren till lagenheten slog en svidande stank emot oss, och ogonen tarades. Jag sprang in och oppnade balkongdorren sa att roken skingrades en aning, och da fick vi se en sallan skadad syn. Mitt hem hade forvandlats till Gokiburi-Auschwitch. Over hela golvet lag kackerlackorna utspridda med magen i vadret, nagra fortfarande futilt sprattlandes med benen. Det var den lyckligaste dagen sedan jag kom hit.

Sa nu ar jag gokiburi-fri, och dessutom cykelberiden. Imorgon ska jag fira friheten med en tur till stranden.

Igarkvall tog Hasegawa-sensei med mig ut pa stan for att titta pa matsuri och ata middag. Matsurin tillhorde inte de mer imponerande jag sett, men middagen... Fantastisk sashimi, tempura och karaage (friterad kyckling). Angkokt fisk med kaboshi-lime. Anka. Och massor med Ume-shu. Hasegawa-sensei vagrade sedan ta emot min del av betalningen med motiveringen att hon hade sin mans planbok med sig, och satte mig i en taxi hem.

Nu stanger biblioteket for dagen, sa min berattelse om apberget far vanta till en annan dag.

Yoroshiku!

J

Planet of the rising sun...

Gokiburi=kackerlackor. Jeshka wa gokiburi ga daikirai desu= Jessica hatar kackerlackor. Jeshka no heia ni wa, gokiburi ga ooi desu=Det finns manga kackerlackor i Jessicas rum.

Japanskan gar framat som ni ser, ord jag inte uttalat pa fem ar ploppar upp i mitt medvetande som kackerlackor under skorna i hallen.

Mitt charmerande rum. Komplett med telefon
fran 1981 och belysning vardig en operationssal.

Jag anlande till Fukuoka i lordags, efter 22 h pa resande fot. Resan flot pa fint, med undantag for det spannande momentet det innebar att byta flyg, samt fortulla bagage i Nagoya, med en timme mellan landning och start.


I Fukuoka stod Itaru-san och Megumi-chan och vantade. Nihongo de daijoubo desuka? utropade Itaru glatt innan jag hunnit oppna munnen. Sedan dess har min hjarna brottats med ett sprak jag la i en byralada for valdigt lange sedan, och liknar nu en pommes frites nagon glomt i fritosen.

Ett dygn tillbringade jag i Itaru-sans hus vid kusten utanfor Fukuoka. Megumi-chans tva osannolikt sota barn och deras lika sota kusin hann under tiden dopa mig till Buta-san (froken Gris) och Jeshka-kun (kun ar en karleksfull andelse som vanligtvis ar forbehallt manliga namn...)

ちーちゃん　と　あみーちゃん

Pa sondagen korde Itaru-san mig de 2,5 h till Oita, och levererade mig till nagra vantande lakarstudenter.　Mina vaskor lastades in i en ny bagagelucka medan nagon forklarade att jag var arets enda utbytesstudent, sa det kommer bli "Jeshka-matsuri"! (=Jessica-festival)　　　　　　　　　　　　

Dagen darpa blev jag introducerad pa Oita universitetssjukhus narkosavdelning. Min handledare, Hasegawa-sensei, kan nastan ingen engelska, men ar konstant utrustad med ett elektroniskt lexikon som hon blippar maniskt pa for att kunna forklara allting. Japanska-traning deluxe alltsa. Dessutom far jag se en massa intressanta patienter, operationer och anestesi-metoder.

Mitt entourage

Aterkommer inom kort med mer spannande anekdoter fran den uppatgaende solens land. Forhoppningsvis med fler bilder, just nu ar batteriet slut i kameran och samtliga ovriga elektriska apparater eftersom jag glomde ta med mig en el-omvandlare, och det saljer de inte pa det lokala el-varuhuset (det var ju trots allt bara 400 ar sedan de slappte in de forsta utlanningarna i landet...)

Hoppas Sverige behandlar er val!

Jeshka