Sista veckan har gått fort, och kuliminerade i fredags när jag, Rie (a.k.a Hasegawa-sensei) och hennes kompis, en urolog vid namn Narimatsu-sensei (a.k.a Nari), gick ut på en isakaya. I Oita är de väldigt stolta över sin fisk, och Rie hade lovat att bjuda mig på sushi. Nari som är något av en finsmakare hade bokat bord på nämnda isakaya. Det blev ingen sushi, men desto mer sashimi. Sjöborre, lax, buri, tai och bläckfisk. Samt makrill, som i Oita är så färsk att de inte behöver lägga den i vinäger, som man gör i Tokyo för att döda de parasiter som snabbt flyttar in annars. 
Till sashimin intogs ett antal glas sho-chu, vilket kan göra vem som helst lite vimsig, och för två heltidsarbetande japanska läkare som jobbat 70 h var senaste veckan (Rie hade precis gått av ett 24-timmarsskift) var det som dynamit. Det var bara att hänga med i svängarna när Nari tog med oss till nästa anhalt, stans bästa Gyoza-bar, (som även serverade öl…) och sedan till hans stammisställe, en tjusig bar med en ännu tjusigare gammal bartender. Där råkade jag efter ett antal cocktails nämna att jag denna gång ännu inte fått tillfälle att ägna mig åt min japanska favoritaktivitet (efter att äta), nämligen karaoke. Genast ringdes förstärkning in i form av en yngre kollega som tydligen ansågs passa för ändamålet, och när ytterligare ett antal drinkar hade försänkts gick/vinglade vi fyra vidare till ett karaoke-ställe. Där fick jag utlopp för de senaste årens samlade längtan efter att sjunga i en mikrofon i ett mörkt rum med en TV-skärm, och hade dessutom äran att höra mina japanska vänner (kanske världens mest omusikaliska folkslag) gå loss på låtar ur den japanska popmusikskatten…
På lördagen hade jag stämt träff med Thomas och Sonoka (Thomas är ordförande för IFMSA i Oita, och heter egentligen något annat, men antar detta namn för att underlätta för utlänningar som mig:-). Som tur var skulle vi inte ses förrän på eftermiddagen, så jag hann repa mig lite från fredagens bravader. Vi åkte till Beppu, en stad som ligger strax bredvid Oita och är omåttligt känd för sina många onsen som har olika färger på grund av mineraler i bergrunden. Där åt vi lunch, och sedan besökte vi en av källorna, som hade mjölkvitt vatten på grund av kalktillblandning. En lagom ansträngande aktivitet en dag som denna… Efteråt fick jag en liten stunds respit hemma, innan Thomas kom tillbaka och hämtade mig för att åka till kvällens hanabi-matsuri. Med sig hade han en väninna som hade en extra yukata med sig som hon klädde mig i.
Så var det dags för mig att för första gången beskåda hanabi, vilket betyder blom-eld. Varje ärbar Japansk stad arrangerar detta en gång per sommar, och då dyker dess invånare upp iklädda yukatas, äter friterad kyckling (KFC har en speciell Hanabi-meny!) och applåderar. Det var verkligen supermysigt, och jag var lite ledsen när jag var tvungen att avslöja för min värd och hans vänner (till deras storögda förvåning) att vi har fyrverkerier i mitt hemland också.
Idag sken solen från en blå himmel när jag vaknade, och jag satte mig på cykeln för att bege mig till stranden, där lite av den solbränna som jag skrubbat av mig i diverse onsen skulle återerövras. Som den födda upptäckare jag är bestämde jag mig i Columbus anda för att pröva en ny väg till stranden. När jag en timme senare, i 35-gradig värme, hade lett cykeln uppför ett berg, utan att vara riktigt säker på att de kanji jag såg på vägskyltarna verkligen betydde det jag hoppades att de betydde, var jag ganska tacksam när blått hav helt plötsligt uppenbarade sig långt nedanför mig genom en glipa i djungeln. Innan dagen var slut hade jag även nått mitt mål, och mer därtill. Jag var knallröd från topp till två. Av någon anledning hade jag inte kommit på att solkräm kan vara en bra idé på en strand i närheten av ekvatorn…
No comments:
Post a Comment