En vecka passerade pa ett ogonblick, och inneholl mer an jag kan beratta pa den timme det kommer ta att skriva det har. Under dagarna har jag tittat ratt ner i stillastaende hjartan, sett schitzofrena patienter el-chockas upp ur katatoni och kikat ner i fiberskop pa en lunga som tomts pa luft. Pa kvallarna har diverse doktorer bjudit mig pa sa god mat att jag angrar varje maltid jag intagit nagon annanstans an i det har landet. Nagonsin.
Nu ska jag sluta skriva, ladda upp alldeles for manga bilder, ga hem och ata tofu och angra alla framtida kvallar jag inte kommer kunna gora det.
For att ta ett exempel gick mitt "wercome-paati" av stapeln i torsdags pa en koreansk restaurang. Det kan ha varit den godaste yaku-niku jag nagonsin atit (den fick raskt sin motstandare i lordagens tradgardsbarbeque, aterkommer till den). Tunna skivor kott melerade med fett som man grillar vid bordet, doppar i en makalos sas, och ater tills man spricker. Allt under livlig, (alkohol-understodd) konversation med nagra av de 22 narkoslakare som beordrats dit av sin chef/kommit for att de tycker om mig.
Helgen kom, och sa min utlovade tur till havet med Ryuji, en av lakarna, och hans familj. Nar han fick hora om min cykeltur till stranden, och min (for Japanerna tydligen ganska obegripliga) lust att bada i havet, lovade han mig att han skulle ta med mig till en fin strand. Det gjorde han, och pa kopet fick jag traffa hans 37 kg tunga Golden Retriever och hans tva dottrar, 10 manader och 2 ar gamla. Allesammans (med hans fru vid ratten) akte vi ivag i enligt Ryuji sjalv "Japans kanske storsta bil" med barn och hundar springandes fritt i kupen.
Efter badet stannade vi till vid en liten bod (fast egentligen liknade det mer ett garage) och kopte hummer och ostron (jag fick smaka av ett, kanske forsta och sista gangen jag ater ostron i ett garage) varefter vi akte vi hem till Ryujis foraldrar dar grillen stod tand i tradgarden, (och Ryujis pappa hade printat ut en svensk flagga). Pa grillen placerades hummern, ett och annat ostron, och mer av det dar fantastiska kottet. En del av harligheterna hamnade i min mage, tillsammans med forsvarliga mangder "umeshu" - ett starkt plommonvin som jag vid nagot tillfalle rakat utveckla en besatthet av. En del hamnade pa grasmattan, tack vare Mi-chan, som satt i mitt kna och ovade sina motoriska fardigheter.
Dagen darpa var sondag, och kl 11 tutade Itaru-san med familj pa uppfarten utanfor min lagenhet. De kom fran Fukuoka for att halsa pa, och vi styrde Itarus gamla bil mot bergen innanfor Oita, dar nagra av Japans mest kanda varma kallor, "onsen" ligger. Nu rakade det ju vara 35 grader varmt, och aven om det ar svalare (som i Sverige, enligt Itaru) i bergen, var det ingen som var sa sugen att satta sig i en 40-gradig bassang mitt pa dagen. Chi-chan, 6 ar, forslog att vi skulle aka till "tsumetai onsen", direkt oversatt "kalla heta kallor". Istallet agnade vi nagra timmar at att kora runt pa vackra Kyushu (aven denna gang med barn balteslost runthoppande i baksatet), ata lunch, ga pa museum och lata namnda barn bada i en kall back som rann ner fran en rykande vulkan. Pa sen-eftermiddagen anlande vi till Nagayu, dar vi sankte ner vara kroppar i vatten som pa grund av nagot naturligt fenomen jag inte undersokte narmare inneholl kolsyra. Sa nar man suttit stilla en stund var man tackt av sma bubblor. Otroligt avslappnande faktiskt, sarskilt med tanke pa att det hela skedde i sallskap med en 4 och en 6-aring.
Nu ska jag sluta skriva, ladda upp alldeles for manga bilder, ga hem och ata tofu och angra alla framtida kvallar jag inte kommer kunna gora det.
Låter superskoj!
ReplyDeleteKul att läsa din blogg!! Kramar från Norrland
ReplyDelete